Summering
Allt har bara flytit på för mig. Har inte varit med om någonting egentligen som är värt att berätta om här, förutom en sak. Men den kommer jag till snart.
Jag har verkligen fattat tycke för detta jobb, ångrar mig inte för en sekund. Alla mina tåg har gått enligt regelboken. Inga strul eller trasiga vagnar. Har egentligen bara suttit och tittat på naturen i fem månader.
Men, så i måndags (15/10). Jag lämnade Västerås och påbörjade min färd mot Köping. Jag rundade kurvan efter Västerås V och tittade framåt. Då ser jag något som står bakom en k-stolpe. Samtidigt som jag tänker, detta stämmer inte så tar personen några snabba kliv och ställer sig mitt i spåret. Jag tutar men smällen är ett faktum. Jag har precis varit med om ett klockrent självmord.
Jag lägger tåget i bromsläge fyra och ringer fjärren. Tåget stannar alldeles innan orienteringstavlan dingtuna. Jag berättar vem jag är, vad som har hänt och var jag står. Den enda frågan jag får är vad jag heter och hur jag mår. Med på tåget fanns en passåkande förare som har jobbat som kamratstödjare, han kom fram med en gång så jag slapp sitta själv.
Så här i efterkant så känner jag att vi har blivit väl förberedda på detta. Vi vet att detta inträffar. Men visst, det går inte att vara 100% förberedd. Jag fick en chock ca 15 minuter efter med ett häftigt gråtanfall men det är allt. Sen har känslorna svajat lite och jag hade lite svårt att somna på måndagskvällen. Men när jag hade somnat, då sov jag genom hela natten. Trösten ligger ju i att man var ett redskap och att jag såg hela händelseförloppet där jag utan minsta tvekan insåg att detta var ett självmord. Hur man reagerar på en olycka kan bara gudarna veta.
Så nu är jag sjukskriven t.o.m fredag, ska på återbesök då. Sen blir det väl att ge sig ut igen.
Sen vill jag passa på och önska er alla lycka till och se upp för dom som står och gömmer sig vid sidan av järnvägen;)
HA DE GOTT!!
/Martin
Tjena Martin, kul att höra av dig och inte bara se dig sitta och trona på Rc-lok på Norra Ban. Såg dig typ tre gånger på en och samma eftermiddag men du vet ju hur det är när man känner igen någon, man fattar det strax efter att fordonet passerat. Annars hade jag moonat eller gjort något annat trevligt som vi stockholmare brukar pyssla med! :-)
Trist det där i måndags men det är väl inte så mycket att säga om som inte redan kamratstödjarna eller dina kollegor sagt antar jag? Snart sitter du där igen och inventerar ekorrbeståndet väster om Arboga. Dyk förbi Arlandahissen nån gång vet jag, kaffet är inte gott men gratis!
Ha det!
Hej Martin!
Trist det som hände dig...
Hoppas att du strax e tillbaka!
Kram från Ulrika
Hej Martin!
Lite omtanke till Dig från mig.
Kram Nita.
Trist det där, men nu har du snart uppfyllt din kvot, vi andra har vårt kvar ;)
Precis som du säger, Martin, så kan man aldrig riktigt föreställa sig hur det känns den dagen man väl hamnar där, eller hur man känner sig efteråt. Och tro mig, det känns annorlunda för varje gång också. Men som du säger -vi är ju bara ett redskap för en stackars människa som mår så dåligt att de inte förmår att föreställa sig konsekvenserna av sitt handlande.
Det låter i alla fall som om du har fått bra stöd från dina kollegor och arbetsledning, och det är ju värt mycket! Ta hand om dig, och var inte rädd för att skriva av dig här om du känner att du behöver ge utlopp för litet frustration mellan varven!
/Joakim